Bokcirkel 4: Sammanfattning

Posted on by
Reply

Det har blivit dags att sammanfatta vår fjärde cirkel som denna gång handlat om hur man relanserar en klassiker som Per Anders Fogelström.

Det har handlat om att uppdatera omslagen och samla böckerna i boxförpackning, två idéer som redan, till viss del, är realiserade. Men samtidigt blev det uppenbart att denna uppfräschning inte nått den ”breda massan”. Förlaget har därmed kanske inte aktivt jobbat med att just marknadsföra denna produkt.

Det har också handlat om nya grepp att använda i skolan för att göra läsningen av dessa böcker mer relevant/intressant för den yngre generationen. Att till exempel använda kartappar för att göra plasterna i berättelserna mer levande eller att eleverna själva får skriva korta noveller på sajter eller egna bloggar och på så sätt interagera. En problematik kring detta, som ElisabethlmJonsson påpekar, är dock att många lärare känner sig osäkra/obekväma med den nya tekniken och därför kanske inte så pigga på att sätta igång liknande projekt. Vilket är synd, menar jag. Alla sätt att få ungdomar att hitta, läsa, lära sig älska litteratur borde användas och utnyttjas till fullo.

Men tydligast är dock att vi älskar alla typer av box-lösningar!

Stads/Barnsviterna – Bokcirkel 4

Posted on by
13

Så, hur tänker ni kring det här med att sälja in Per Anders Fogelströms klassiker till en ny generation?

Min första tanke är att omslagen, förpackningen, borde göras om. Nu till bokrean lanserar Bonnier två boxar under rubriken Repris – klassiker i nytt format och det är lite åt det hållet jag tänker mig att man borde gå.

Nu är jag inte själv så skillad att jag kan göra snygg grafik, men ni förstår poängen. Både Stads- och Barnsviten hade kunnat få riktigt snygga retrotecknade omslag.

Uppdatering: Dessa nya omslag kom för några år sedan i pocketutgåvan och är givetvis en klar förbättring, men jag är inte helt nöjd, det saknas något! Tack Emeli för påminnelsen.

Att sedan sälja dem som två boxar, snyggt förpackade, tordes vara lyckat.

Uppdatering 2: Ibland vet man inte hur ”rätt” man har. Givetvis finns Fogelström redan i boxvariant. Redan 2007 kom denna box som man nu kan få till reapris dessutom! Dock att den fortfarande kanske inte är så ”lockande” i sitt utseende? (Tack Erika för tipset)

Detta var den lätta dörren att slå in, nu över till det mer kreativa:

Med hjälp av interaktiva karttjänser på nätet, som tex Google Earth kan man skapa en sajt där man som läsare kan besöka de platser som beskrivs i böckerna, om än i modern tid, detta kan kombineras med uppläsningar av valda stycken ur texten. Jag tror att det skulle kunna skapa större förståelse och skapa mer intresse för den historiska aspekten. Fogelström är ju en av de författarna man ”tvingas” läsa under högstadiet/gymnasiet och en sådan här sajt kan göra den upplevelsen lite roligare.

Och när jag ändå är inne på skolspåret så skulle en sådan här sajt kunna kombineras med en sida där man kunde skriva PAF-fanfiction. Utifrån givna teman kunde eleverna skriva egna noveller om att vara ”arbetare” i Stockholm idag eller hur livet kunde te sig för en arbetare i deras egen hemstad på 1800-talet. Genom att ladda upp novellerna på sajten skulle man dessutom kunna läsa vad andra elever vid andra skolor skrivit ect.

Min tramsigaste idé hittills är att man dessutom kunde ha ett quiz i stil med ”Vem är du i Stadssviten” (jmf de otaliga Facebookquizen som idag finns) och man utifrån flervalsfrågor fick resultatet ”Du är Henning” eller ”Du är Sumprunkarn” osv.

Så, där har ni mina förslag, nu vill jag höra era!

Per Anders Fogelström – Bokcirkel nr 4

Posted on by
1

…eller Låt de gamla drömmarna få nytt liv (ja såklart en Ajvidetravesti).

Det har blivit dags för årets första bokcirkel och vad kan passa bättre än att ge sig i kast med en svensk klassiker. Vi tänkte att det skulle vara spännande att se på vilket sätt man skulle kunna relansera en bok (eller i det här fallet en serie böcker) och en författare som de flesta känner till men man kanske bara ”tvingats” läsa som antologitext i högstadiet.

Lotten föll på Per Anders Fogelström och hans mest kända serie: Stadserien om 5 böcker där första bandet Mina drömmars stad är det mest kända, om inte annat för att de gav oss yrkestiteln sumprunkare i vårt vokabulär.

Per Anders, även känd som PAF, föddes 1917 i Stockholm och var verksam som journalist och samhällsdebattör utöver sitt författarskap. Han levde och dog på Södermalm och hade Stockholm stad som givet specialintresse.

Stadserien skrev han under åren 1960-1968 och innefattar följande titlar:

Mina drömmars stad (1860-1880), Barn av sin stad (1880-1900), Minns du den stad (1900-1925), I en förvandlad stad (1925-1945), Stad i världen (1945-1968)

I böckerna får man, genom Henning Nilssons och hans ättlingar, följa Stockholms utveckling från bondesamhälle genom industrialisering och urbanisering. PAFs förmåga att beskriva livet för den nya arbetarklassen har gjort honom till en av vår tids främsta arbetarförfattare och beskrivare av klassamhället.

20 år senare skrev PAF även trilogin känd som Barnserien:

Vävarnas barn (1749-1779), Krigens barn (1788-1814), Vita bergens barn (1821-1860)

Bokserier som Millenium-trilogin, Sagan om ringen och Harry Potter har ju haft lätt att hitta sina läsare vilket indikerar att det även borde finnas ett intresse från de yngre generationerna att ge sig i kast med Stads- och Barnserien.

Det har slagit mig att likheterna med en viss Mr Lucas inte är helt främmande trots att det rör sig om helt olika typer av berättelser. Båda har lyckats med konsten att skriva en prolog till en framgångsrik kronologi.

Men det kanske har något att göra med män i ”kalufsfrisyrer”?

Mer rättvisande är kanske jämförelsen med PAFs serier och det danska eposet Matador och Krøniken.


Så, hur får man 2011-bokläsaren att intressera sig för PAF och hans verk? Hur behöver böckerna förändras för att bli mer tilltalande? Vilka kampanjer och samarbeten kan man göra för att skapa intresse?

Monster i Florens – marknadsavdelningsmöte (bokcirkel 3)

Posted on by
9

Den fiktiva marknadsavdelningen är efter lång julledighet tillbaka för att diskutera Monstret i Florens.

Som tidigare nämnts ska boken alltså bli film med hjälp av Tom Cruise. Det kommer garanterat generera i en del uppmärksamhet, men inte just i dagsläget. Och en överhängande risk är att man inte når ”nya” läsare utan att bara den målgrupp som ändå skulle kunna tänka sig att läsa boken kommer att vara mest intresserade även då. Om man vill locka en annan målgrupp så kanske man får ta till andra åtgärder?

När jag i förbifarten nämnde diskussionen för en bekant kom samtalet in på detta med marknadsföring genom kontaktannonser. Det är väl inte längre ett nytt grepp som automatiskt genererar uppmärksamhet, men tanken lockade mig ändå, framförallt eftersom man kan göra det ur två perspektiv. Dels kan man, ur mördarens perspektiv, annonsera efter kärlek i Florens i sann kontaktannons-stil, och dels kan man göra en ren efterlysning, med polisen eller brottsutredare som avsändare, där man ber allmänheten om hjälp. Det senare tycker jag själv är mest intressant, då jag fastnade jag för det engelska förlagets hemsida och tänker mig att den inte vore särskilt svårt att överföra till svenska. Där kan man på liknande sätt lägga upp kartor, tidslinjer och viktiga fakta. Min tanke är då att man i efterlysningarna kan hänvisa till hemsidan där folk kan publicera ”tips”, egna teorier och tankar om brotten. Det kan bli ett forum för diskussion om boken i sig, det aktuella brottet eller italiensk kriminalpolitik i stort. En annan tanke jag har i samband med en eventuell hemsida är, om man har tid snarare än ekonomiska resurser kanske, att man kanske skulle kunna ha fiktiva bloggar, dagböcker eller annan diarieföring skrivna av personer involverade, till exempel mördaren eller någon anonym carabinieri.

Vad gäller traditionell media har mina tankar gått kring att kvällspressen med jämna mellanrum presenterar ouppklarade brott, kartläggningar av kriminella nätverk och så vidare. Kanske skulle man kunna försöka sälja in en artikel om seriemorden i Florens i samband med en dylik bilaga i kvällspressen, som verkar dyka upp lite då och då, för att skapa ett intresse för fallet i allmänhet och kanske på det sättet locka läsare till boken.

Men mest av allt, måste jag erkänna, har jag i den svenska vinterkylan funderat på fantastiska solsemestrar i Italien och hur lockande det känns just nu. Kanske är det fler som går i samma tankar och planerar sin framtida semester. I så fall tror jag på reportage i resemagasin med inriktning på Italien, och i synnerhet Florens. Att locka med boken för att den har anknytning till en plats man drömmer om och ska resa till.

Vad tror ni? Har ni några invändningar, vidareutvecklingar eller helt andra idéer som ni vill dela med er av?

Vikten av att kunna mäta

Posted on by
7

Otroligt tråkig titel på detta inlägg, det måste jag erkänna, men det var svårt att hitta på något lustigt när det blivit dags för en liten lektion just i vikten av att kunna mäta effekten av användandet av sociala medier.

Flera av de förlag vi intervjuade i uppsatsen påtalade just problematiken kring osäkerheten i mätbarheten av deras närvaro på olika sociala medie-arenor och att de traditionella nyckeltalen oftast fungerade dåligt som indikatorer.

Förlaget Sekwa menade till exempel att man fick tolka ett ökat antal fan/följare som en framgång och Norstedts påtalade att de kunnat se ett ökat antal bloggposter kring deras böcker sen de själva blev mer aktiva på Facebook och Twitter. Piratförlaget tycket att det var svårt att göra kopplingar mellan sociala medier och försäljningsiffror medan Brombergs hävdade att de kunnat se en viss ökad försäljning av främst fackböcker efter riktad verksamhet i sociala medier.

Kapitlet om mätbarhet hittar ni här i sin helhet.

Sedan uppsatsen skrevs för knappt ett år sedan har det såklart gjort nya undersökningar och framkommit nya teorier och för ett tag sedan fick jag tips om en rapport från Altimeter, skriven bland annat av Jeremiah Owyang, med titeln Social Marketing Analytics.Och här finns poänger som förlagsbranschen, precis som många andra kan dra nytta av.

1. Det är viktigt att sätta upp ett ramverk att mäta emot: Och det är viktigt att detta ramverk baseras på de kunskaper som redan finns om marknaden, men inte hämmas av gamla vanor eller, i sammanhanget, opassande nyckeltal.

Som förlag kanske man inte ska mäta i antalet sålda böcker per kampanj utan antalet omnämnande av boktiteln i olika forum på nätet?

2. Låt lärandet/lyssnandet vara det främsta målet: Att vara en megafon är som bekant ganska lönlöst i forum som Twitter och Facebook. Se därför antalet interaktioner med företaget som en framgångsfaktor, men även samtal om företaget och produkterna som förs emellan andra parter.

Idag finns det sökinstrument som man kan använda för att plocka upp bloggposter, tweets och FB-uppdateringar som nämner företagsnamnet eller exempelvis en boktitel eller författare. Och det är viktigt att inte underskatta var dessa samtal förs. Lite otippat pågår det till exempel extensiva litteraturdiskussioner på  ”skandalforumet” Flashback. Ta lärdom av det som skrivs och bemöt den kritik och de frågor som framställs, det kommer att skapa trovärdighet som leder till lojalitet som leder till försäljning (lite krasst uttryckt).

3. Ta reda på vad som är viktigt att kunna mäta, välj därefter instrument: Det är viktigt att mätandet blir överskådligt för att det skall vara till någon nytta.

Det kanske är viktigt att veta var i landet en titel säljer bäst för att kunna göra en riktad författarturné just där. Eller vilken ålder och kön de engagerade läsarna har för att kunna stämma av om den förmodade målgruppen var den riktiga. Men det kan finnas poänger att till exempel se hur många som använt bokens omslagsbild när de bloggat om den eller till vilken sajt flest länkat till när boken rekommenderas (Adlibris, Bokus eller förlagets egen). Men det finns ingen mening att ha en massa olika parametrar som man måste sortera igenom eller som bara berättar självklarheter, framför allt inte om man använder instrument som man betalar för.

4. Om du är en lite större verksamhet; skapa ett arbetsdokument för målen med sociala medier: Är man en verksamhet som består av mer än 5 personer behöver man ett styrdokument, hur tråkigt det ordet än låter. Även om det bara är en eller ett par personer som jobbar med sociala medier är det viktigt att hela verksamheten är med på banan och kan dra nytta av det arbetet.

Uppenbart att det är ett säljargument till bokhandeln om boken fått många bloggomtal men även vilken respons olika författarevents får i deltagande eller vilka omslag som blir använda kan vara en hint till layout och marknadsavdelningen om vad man ska satsa på till kommande projekt. Vet alla dessutom om hur spelplanen ser ut är det lättare och snabbare att komma med förslag och feedback internt. Självklart när man skriver det, men något som många företag fortfarande måste bli bättre på.

5. Anpassa mätramverket efter den specifika verksamheten: Det som passar ett stort företag passar troligen inte ett mindre. Säljer du en statisk produkt behöver du troligen andra verktyg än om du säljer en upplevelse. Identifiera vilken typ av verksamhet just ni bedriver och försök låta det genomsyra alla val och tolkningar.

Alla förlag bör inte använda samma mall. Anpassa efter målgruppens förutsättningar. Ger man ut ungdomslitteratur eller deckare kan man kanske räkna med ett stort gensvar men om man ger ut smal poesi eller specifik facklitteratur kanske man får ett mindre urval att förhålla sig till. Att kopiera de mest framgångsrika företagen på sociala medie-fältet kan fungera till en viss gräns men man riskerar att försvinna i mängden.

Och så några korta tips från sidlinjen:

Uppmuntra till dialog med läsarna: Ställ frågor och få igång ”snacket”

Förespråka ambassadörskap och uppmuntra de som visar intresse: Sponsra med böcker och annat till de främsta fansen

Var tillgänglig för support, svara på så många frågor som möjligt och bemöt kritik konstruktivt: Respons på en negativ recension kan vara minst lika värdefull som beröm för en positiv

Uppmuntra till nyskapande och nytänkande, både inom företaget och från läsarna: Utlys tävlingar bland läsarna kring kommande böcker och lyssna på medarbetare som kommer med kreativ och ”galna” förslag även kring beprövade metoder

Så mina vänner slut på dagens föreläsning. Tentan avhålls under hela 2011 i ett forum nära dig!


Bokcirkel: Monstret i Florens (cirkel 3) – mer information

Posted on by
Reply

Den här gången har ni fått väldigt gott om tid till att läsa, men vi kanske ska försöka hinna klart med det här innan julstressen tar över helt. Så, här är alltså lite förberedande fakta inför diskussionen:

I samband med introduktionen av boken så presenterades författarna som internationellt framgångsrika. Men trots flera hyllade böcker bakom sig har ingen av dem blivit utgivna på svenska tidigare. Det betyder att alla de recensioner de fick i utländsk press uteblev i Sverige. En snabb sökning gav bara två träffar på recensioner, den ena i facktidningen Kollega, där den fick en fyra i betyg, och den andra i webbtidningen DAST .

I framförallt England och Amerika har satsningarna på boken varit något större. Antagligen på grund av en större budget och författarnas tidigare framgång i länderna. På YouTube finns till exempel denna presentationsvideo av boken från 2008, där Douglas Preston bland annat berättar hur idén till boken föddes:

Och Virgin Books som gav ut Monstret i Florens i Storbritannien skapade en egen sajt bara för boken. Där kan man bland annat se en lista över alla karaktärer, en tidslinje över händelserna och en karta över området. Där finns också varsitt brev från författarna och framför allt möjligheten, och uppmaningen, att kommentera boken och vad man själv tror – vem är skyldig (eller oskyldig)?

Det finns alltså en stor brunn att ösa ur om man vill ha material. Men då hänvisar man i och för sig läsaren till någon annan istället för att locka dem till sig.

Något som kan bli en jätteskjuts för marknadsföringen av boken är givetvis att filmrättigheterna sålts till Hollywood-stjärnan Tom Cruise och United Artists. Framförallt om stjärnan själv skulle bestämma sig för att vara med i filmen, då det skulle garantera projektet en hel del uppmärksamhet i pressen. Men om man ska förlita sig på det så är det ju bara att bida sin tid som gäller och vänta på att det ska bli av, när vet man inte riktigt.

Mario Spezi tillsammans med Tom Cruise, Chris McQuarrie och Bryan Singer på premiären av Valkyrie i Rom.

Om man inte vill göra det – hur gör man då?

Bokmusik – revisited

Posted on by
Reply

I slutet av augusti skrev jag mitt första inlägg här och lät det handla om ”fenomenet” bokmusik. Sedan dess har bloggen tagit fart, vi har startat bokcirkel, fått en del uppmärksamhet och många fans och följare på Facebook och Twitter.

Bokmusik - bild lånad av SvD

Därför var det extra kul när Tobias Brandel från Svenska Dagbladet kontaktade mig, efter att ha läst just det där första inlägget, och bad mig komma med lite kommentarer vilket resulterade i följande artikel.

Såhär när året börjar lida mot sitt slut känns det därför lämpligt att knyta ihop säcken kring detta ämne och ge er läsare en liten film (med ganska dålig bild men helt ok ljud) med höjdpunkten, för mig, från Bokmässan i år där John Ajvide Lindqvist pratar om musikens betydelse för hans skrivande.

Ajvide på Bokmässan

Mycket nöje!

Det lilla förlaget som växte upp på den sociala webben

Posted on by
3

Det har varit lite tyst här ett tag, så med risk att bli tjatig kör jag repris på ett inlägg från min personliga blogg. Du får gärna kommentera och ställa frågor.

Texten skrevs ursprungligen till den bok som Mattias Boström sammanställde inför sommarens Sweden Social Web Camp.

Johanna Daehli och Helén Enqvist startade Sekwa förlag 2006 utan ekonomiska resurser och utan lån. Till en början fanns det inte ens några böcker förstås, bara en tydlig nisch och en nyfikenhet på att prova alternativa vägar för att nå ut.

Johanna och Helén bestämde sig från start för att satsa smalt. Att nischa sig ökar chansen att synas och höras. Inriktningen blir franskspråkig litteratur, eftersom Helén är översättare från franska, och kvinnliga författare, eftersom det finns så många bra som inte når utanför det franska språkområdet. De vinner sällan pris och har därmed också sämre chans att väljas ut för översättning.

Under första året produceras en enda bok. Det fanns ingen budget för marknadsföring och i vilket fall som helst inget att marknadsföra förrän boken var färdig. En bok som man inte kan läsa direkt är väldigt svår att sälja. Så var börjar man?

När förlaget gav ut sin första bok i februari 2007 var den sociala webben på väg mot ett genombrott. Bloggarna orsakade bloggbävningar, Facebook slog igenom på bred front och Twitter blev kanalen som alla älskade att förkasta. På Jaiku bubblade redan majoriteten av deltagarna på första SSWC. Sekwa fanns där och undrade stilla var alla de andra förlagen höll hus.

Att förlaget skulle ha en webbplats var självklart. Vi pratar 2006. Vad den skulle användas till var dimmigare. Någonstans att hänvisa till för aktuell information om förlaget, bien sûr, om böckerna och författarna. Eftersom jag arbetade som webbredaktör och dessutom är sambo med Helén, och därmed billigast, fick jag uppdraget. Första versionen var en enkel html-sida. För att få lite aktivitet på sidan fick sidan nyhetsposter på bloggmanér med den senaste nyheten högst upp. På så sätt kunde vi redovisa saker som hände runt förlaget, saker som var spännande, för det är spännande att vara med och starta ett förlag och se böckerna växa fram. Det hoppades vi att andra också skulle tycka. Därmed var det också bäddat för att andra versionen, som släpptes i juni 2007, skulle bli en blogg på riktigt. Den byggdes i Typepad, det gick att dela artiklar, kommentera dem och prenumerera på rss via feedburner. För det var så man gjorde.

Många faktorer bidrog till att Sekwa lyckades etablera sig på den sociala webben. Förläggarna var beredda att prova det mesta – facebooka, twittra, flickra etc. – på ganska lösa grunder. De gav mig fria händer för experiment. Eventuella risker för ett spirande varumärke fanns inte riktigt med i kalkylen. Jag hade gott om tid, föräldraledig med en dotter som vägrade sova någon annanstans än på min vänsterarm, och när saker inte får kosta något är fri tid guld värd. Inspirerade av stämningen på Jaiku och med en viss okunskap om vad som egentligen förväntas av ett bokförlag, började vi utforska den sociala webben. För att den verkade vara ett alternativ.

Det sociala förlaget

Vi bestämde att det var viktigt att förlaget inte bara hade ett skyltfönster på webben utan även levde där. När förlagets böcker började recenseras, av traditionella medier och bokbloggar, lärde vi oss att snabbt söka upp dem och länka. Vi kommenterade och förde en aktiv dialog om böcker, förlag och läsande. Och det gällde inte bara bra recensioner och andra hyllningar. Vi länkade och visade vägen även till sämre recensioner och rena sågningar, vi var öppna för kommentarer, diskuterade och svarade på frågor och kritik öppet. Vi skrev om processen att ge ut böcker, om bokmässor, om fransk kultur och annat som inte direkt handlade om förlaget. Tanken var att det här skulle stärka förlagets identitet och trovärdighet, och visa att förlaget har stark tilltro till sin egen utgivning och inte var så där navelskådande introverta som företag ofta blir i sin kommunikation.

En nyhet som blev ett inlägg på bloggen kunde lika gärna vara någon annans; en artikel i SvB om översatt litteratur eller en notis i DN om ett bokcafé i Paris. Google, RSS, Twingly och de sociala nätverken blev viktiga arbetsredskap. Säljande marknadsföring och envägskommunikation fick hålla sig i branschens minsta gemensamma nämnare, SvB:s kataloger, bokmässan, säljare och distributörer. Förlaget, verksamheten och varumärket växte till sig sammanflätat med den sociala webben, ett samspel mellan den mer traditionella förlagsverksamheten (rättigheter, översättning, sättning, omslag, releasefester, telefonsamtal med distributörer, mingel på bokmässan, författarträffar, möten med branschföreningar etc.) och den onlinenärvaro som förlaget byggde upp i olika kanaler. Vi pratade Twitter med DI, översatt litteratur med DN och länkekonomi med SvB. Telefonen eller Facebook, det är same same.

Jaiku var en vänlig miljö för att lära sig om sociala medier, fullt av hjälpsamma och kunniga människor och ett trevligt klimat. Som marknadsföringskanal var den inte särskilt användbar. Det var social omvärldsbevakning och hjälp att hitta lösningar. Vi provade oss fram och en del experiment fungerade inte alls. Sommaren 2007 startade Sekwa en kanal på Jaiku och den hade fyra prenumeranter när den stod på topp. Två av dem var jag och Helén.

I september 2007 startade vi en Facebookgrupp som lyckade samla strax över 150 medlemmar på kort tid. Det mest lyckade inslaget var en omröstning på ett antal omslagsförslag för ”Igelkottens elegans”. Ett femtiotal tävlande röstade på sin favorit.

Vi testade flera andra kanaler, bildarkiv på Flickr, länkbibliotek på Delicious och personliga konton på Facebook och Twitter, men började ana att det inte gick att breda ut sig alldeles för tunt i ett litet, om än väldigt engagerat förlag. Förlagsarbetet tog mer och mer av den tillgängliga tiden i anspråk.

Det nischade förlaget

Den sociala webben passar ett kraftigt nischat förlag som Sekwa väldigt bra. Förlaget kan skriva om Frankrike, fransk kultur och det franska språket, kvinnor och kvinnofrågor, eller om något av de ämnen som berörs i böckerna. Vi skriver för att locka läsare och besökare, inte för att kommunicera förlagets huvudbudskap. Att Sekwa vill sälja böcker är så självklart att det inte behöver skrivas.

En bok är en bok, och den är bara nyhet en gång. Men är boken förlagets enda produkt? Allt som kan bära budskapet att förlaget ger ut läsvärd text, och kan ge argument för det, är också produkter som förlaget kan lägga engagemang på att utveckla. Och det gör man. Med klassiska reklamkampanjer men även sociala objekt som kan vara underlag för en växande kommunikation på nätet. Att förlaget valt att enbart ge ut böcker av levande författare och aktivt arbetar för att få dem till Sverige för framträdanden och andra evenemang skapar sociala objekt. Och boken i sig är en social produkt som kan ge upphov till tips, recensioner, artiklar, dialog med författaren, läsecirklar, julklappar och så vidare. Det handlar om att ge mervärde utan att trötta ut. Att betrakta förlaget som ett företag vars enda uppgift är att producera och sälja böcker begränsar mer än den smalaste nisch.

Berättelsen om förlaget blir tydligare genom att berättas om och om igen, ur olika perspektiv och med olika medel. Sekwa har hela tiden undvikt att enbart köra officiella företagskonton. Det har funnits en huvudkanal i varje sammanhang, men alla inblandade har varit lika engagerade på sina privata profiler, antingen det gäller Twitter, Facebook eller personliga webbplatser. Alla kommunicerar. Det blir en stark och tydlig berättelse som är ett viktigt stöd för att hålla ihop kommunikation över tiden och i en växande härva av tjänster över hela webben, och för all del i den helt analoga förlagsvärlden.


 Alice Meets the Cheshire Cat by *feliciacano on deviantART

Åt vilket håll ska jag gå?

Hur skulle vi ha gjort utan de sociala medierna? Inte en aning. Precis som alla andra fast med sämre budget? Sekwa förlag har till stor del växt upp i de sociala medierna. Det traditionella förlagsarbetet och förlagets tydliga nisch har underlättat marknadsföringen på webben. Förlaget har rykte om sig att vara ett kvalitetsmedvetet förlag med en tydlig visuell identitet. Men det är snarare en konsekvens av gediget förlagsarbete, eller? Var uppstod det ryktet? För samtidigt har engagemanget på den sociala webben påverkat hur förlaget arbetat i de traditionella kanalerna. Förlaget förväntas vara öppet, transparent och generöst även utanför nätet. Sekwa hade inte haft råd att marknadsföra sig med samma kontinuitet och frekvens utan den sociala webben, och det hade självklart varit mycket svårare att skapa sociala objekt att föra dialog runt. Det hade med all säkerhet tagit mycket längre tid att etablera sig.

Det beror på vart du vill komma

Så nu är frågan, hur vi ska utveckla webbnärvaron? Går du in och tittar på webbplatsen, som vi var stolta över ganska länge möts du av en sida som inte uppdaterats sedan april (det här skrivs i juli). Vad händer egentligen? Har förlaget nått ett slags social medie-utmattning? Kommer vi liksom andra företag hänvisa till att vi måste prioritera verksamheten?

När Norstedts lanserade sina nya webbplatser i september 2009, under ledorden mervärde och öppenhet, var de mäkta stolta och tyckte att alla andra förlag nu borde följa efter. Men sekwa.se hade redan de flesta funktioner som förlagsbjässen tyckte var så innovativa. Hemmasnickrade eller gratis från nätet, men ändå. Dessutom hade vi redan en bra grund till en öppen dialog med bransch, medier och läsare. Norstedts har drösvis med böcker och en marknadsföringsbudget som börjat läcka över i de sociala medierna. Måste vi toppa?

Sekwa är nöjda med den webbnärvaro de har idag. Facebook och Twitter står för dialogen. FB-sidan följs i skrivande stund av 603 personer, en halv förstaupplaga för ett litet förlag och bland de svenska förlagen har bara Ordfront fler (701), och aktiviteten är relativt hög. Man tipsar om recensioner som förlaget missat, läsarna delar med sig av sina läsupplevelser, en och annan författare deltar också trots språkbarriären (förlaget översätter vilket är en försvårande faktor) och förlaget delar med sig av text och bilder från förlagsarbetet. Webbplatsen har information för läsare, bransch och medier. Den är ett nav där övriga kanaler samlas. Bloggen ska finnas kvar, den är ett smidigt verktyg, men kommer troligtvis att bli mer informativ än kommunikativ. Möjligheten att kommentera finns kvar och förlaget är aktivt närvarande även där, men hittills har dialogen alltid sökt sig till de mer sociala kanalerna så det är bara att följa den.

Med en ny webbplats byggd på WordPress 3.0 kommer vi att ha ett bra verktyg för att ta till nya kanaler när de behövs. För förlaget har inte tappat nyfikenheten. Den sociala webben är vardagsliv och nu ska vi använda de kanaler vi etablerat för kommunikation. Däremot behöver vi lära oss en hel del om mobila tjänster och e-böcker.

Några tips

  • Bygg långsamt
  • Koppla till verksamheten
  • Satsa på ambassadörer
  • Bevaka smart
  • Automatisera
  • Ge varje kanal sin roll
  • Berätta en historia
  • Sociala medier är ingen quickfix
  • Sociala medier är ingen universallösning

Det går inte att skilja på den analoga och den digitala världen – de är två sidor av samma mynt och ska stödja, komplettera och nyansera varandra. Strategi och innehåll är grundläggande – vad gör jag här och vad kan jag erbjuda? Människor är intressantare än produkter – profiler fungerar ofta bättre än kanaler. Du behöver bara finnas där dina publiker finns. Eller där du finner inspiration och/eller lär dig något. Människan vill leka – gör det roligt. Våga lägga ner de tjänster eller arenor som inte fungerar eller där ditt engagemang inte räcker till.

Om att pitcha en blogg – tips för det lilla förlaget

Posted on by
1

Vi har fått vårt första pressmeddelande. Och inte bara ett utan ett mejl till var och en av oss. Det känns spännande för det betyder att någon, förhoppningsvis, gjort bedömningen att det är mödan värt att ta kontakt med oss. Vi är inte bortkastad tid. I värsta fall kan det handla om tiden det tar att klippa och klistra en e-postadress, men ändå.

Bloggen Sociala förlag har alltså fått sitt första pressmeddelande, och det handlar inte alls om att bara klippa och klistra en e-postadress. Mejlet är genomtänkt och det handlar inte om ett enkelt massmejl. Eftersom vi är fler som fått det har vi haft möjlighet att jämföra. Så här ser mitt ut:

Hej Niclas!

Jag har följt er blogg Sociala Förlag med stort nöje, och även lustläst er uppsats i jakt på försäljningsstrategitips via sociala medier. Ni gör ett väldigt viktigt jobb och jag känner redan att jag haft stor hjälp, och fått mycket inspiration, av er. Har även med glädje sett att du länkade till vår Facebook-sida från Social Förlags dito!

Även om mejlet inte följer den traditionella uppbyggnaden för pressmeddelanden med nyheten först är anslaget här helt rätt. Det är utformat som ett personligt brev, med namnet först, men det första stycket visar med önskvärd tydlighet att avsändaren vet vem hon skriver till, har läst på och vet varför hon tar kontakt med just mig. Eftersom det här är en första kontakt med bloggen är det relationen som är den första nyheten och ett enkelt ”Hej Niclas!” funkar bättre än en snärtig rubrik i det här fallet. Relationen blir ingressen till det egentliga budskapet som följer längre ner.

Lite smicker skadar naturligtvis inte. Sociala mediekanaler som den här bloggen är ofta personligt skrivna och drivna. Att notera personen bakom bloggen visar att avsändaren är medveten om hur den skiljer sig från en professionell nyhetssajt med betalda journalister. Förutom det uppenbara att den troligtvis har färre läsare.

Vi vill knyta kontakter med andra bokälskare och förlagsmänniskor, hitta och dela med oss av tips och kunskaper vi samlar på oss om att göra pr för böcker, samt inspirera förlag, författare och andra som producerar och säljer böcker. Det är precis därför vi startade den här bloggen. Touché!

Jag är alltså en av grundarna till det nystartade förlaget Aglaktuq. Förlaget startades i år av min syster Anna Vogel, författare och språkforskare, Agnes Stenqvist, grafisk designer, och av mig, som är författare, journalist och musiker. Aglaktuq betyder ”skriver” på ett inuitspråk som talas i Alaska.

Kort presentation av förlaget och människorna bakom det. Föredömligt kort och koncist.

Här saknar jag dock länkar till mer information. Om ett mejl till en bloggare innehåller länkar till relevant information, har de stora möjligheter att bli klickade om resten av innehållet lockar. Att inte använda länkar är en miss.

Namnet Aglaktuq är svårt att komma ihåg. Jag har stavat fel ett antal gånger de senaste dagarna. Trodde att jag hade kläm på det, men fick se mig besegrad. Idag har det gått bättre. Hur som helst, en länk till webbplatsen är nästan ett krav. Hade jag haft en sådan i ovanstående stycke hade jag klickat på den för att se logotypen och kanske läsa lite mer om förlaget när andan faller på. Dessutom hade jag nog försökt leta upp en ljudfil med namnet uttalat i hopp om att det skulle hjälpa mig att minnas förlagets namn.

I ett annat sammanhang framhåller förlaget Facebook som sin mest aktiva sida, nästan som en liten logg om att starta förlag, med länkar till aktiviteter, recensioner och så vidare. Men varken länk eller adress finns med i mejlet. Inte heller till webbplatsen. Om jag öppnar den bifogade wordfilen så hittar jag länken, men eftersom dokumentet heter ”pressmeddelande” och bifogas mejlet antar jag att båda innehåller samma information. Dessutom är det först och främst mejl och webbtjänster som ska innehålla länkar, inte worddokument. Glöm inte att pitchen är riktad till en blogg, och bloggar lever på länkar.

Om länken leder till Facebook finns dessutom möjligheten att locka till ytterligare delning. Mejlets huvudbudskap är att sprida information om kommande litterära salonger. Dessa finns som event på Facebook och bör djuplänkas. Då ligger handlingen att dela med sig av information om ett event till vänner och bekanta bara två klick bort. Nu ligger spridningen flera steg bort och jag måste börja med att leta upp rätt adress.

Vi vill vara ett digitalt tillgängligt förlag med e-böcker, ljudböcker, iPhone-böcker, Google Böcker-blädder-ex och högläsningsfilmer på Yotube – men tycker också det är väldigt viktigt att möta våra läsare live.

I detta stycke skiljer sig våra mejl åt. Mitt (ovan) lägger tydpunkten på mötet med läsarna, live. Marthinas mejl (nedan) lägger istället tyngdpunkten på egenutgivning och förnyelse av bokbranschen. Vad som avgjorde vem som fick vilken text har jag inte lyckats klura ut.

Inspirerade av skivbolagens gör-det-själv-kultur och bokmediets utveckling vill vi vara ett alternativ i en bokbransch som urvattnats av kortsiktighet, och bryta mot tabut att ge ut sin egen text. Vi vill vara ett modernt förlag och har satsat stort på digital tillgänglighet genom högläsningfilmer på Youtube, blädderex på Google Books, e-böcker och ljudböcker, men trycker även fysiska böcker via print-on-demand.

Nu har vi kommit fram till mejlets huvudbudskap.

Våra Litterära salonger, där vi blandar högläsning, musik och formförklaring, är en manifestation av ståndpunkten att författare inte längre behöver ta omvägen genom förlagens urvalsprocess för att nå ut till sina läsare.

Efter tre välbesökta Litterära salonger i Stockholm vi nu på Skåne-turné med sin blandning av högläsning, musik och formförklaring!

Kort sammanfattning om kärnan i budskapet. Förlagets litterära salonger är på Skåneturné. Det är kort presentation av syftet som kompletteras med faktauppgifter om var och när. Upprepningen är lite onödig men det är lätt hänt. Läser man den bifogade wordfilen ser man att upprepningen beror på att texten saxats från två olika ställen i ett mer traditionellt strukturerat pressmeddelande. Den sista biten är ur en ingress och den första ur en företagspresentation.

10 november: Malmö, Makeriet, 19.00
11 november: Kristianstad, Konserthuset Lilla Salen, 19.30
12 november: Helsingborg, Madame Moustasch, 19.00
13 november: Hässleholm, Markan, 19.00

De här fyra evenenten skulle bli lättare att sprida om det funnits länkar till deras sidor på Facebook, och med länkar till kartor för dem som har svårt att hitta.

Det vore jätteroligt om ni ville sprida budskapet om att vi kommer till Helsingborg till ditt säkerligen digra nätverk, kanske till och med nämna det på bloggen?

Den sista biten här är lite tveksam. Jag har inga problem med att nämna saker på bloggen om det är inom vårt fält och jag skriver utifrån eget huvud. Det är precis vad jag gör nu. Att däremot sprida saker till mitt nätverk i andra kanaler gör jag väldigt restriktivt, om jag tror att hela eller delar att nätverket kan vara intresserade av att få den informationen. Att uppmuntra spridning, ja; att berätta hur, nej.

Jag bifogar press-releasen som skickas ut till lokal Helsingborgs-press i veckan, samt en PDF-affisch.

Jag öppnar sällan wordfiler som bifogas mejl och kan inte hänga upp en pdf-plansch i bloggen. Använd länkar och komplettera med bilder som jag kan använda direkt, i anpassat format som direkt kan läggas in i blogg, mejl, tweets och på Facebook.

Jag tycker att det här pressmeddelandet fungerar bra med några få invändningar. Det är genomtänkt och väl anpassat för målgruppen. Bra jobbat Aglaktuq!

Varma hälsningar,

Karin Ström
Aglaktuq

Tack för brevet Karin och lycka till med er litterära salong på fredag.

Några tips på vägen för det lilla förlaget

  • Aglaktuq har gjort ett bra jobb – läs och lär.
  • Utnyttja mediets fördelar – länka som en galning till relevanta artiklar, kanaler, bilder och filmer.
  • Gör din research om bloggen och bloggaren du vänder dig till. De flesta bloggar för att det är kul, hjälp dem att göra det mer kul.
  • Underlätta mottagarens arbete: skriv journalistiskt, relevant och nyheten först.
  • Bifoga bilder som går att använda som de är (storlek, upplösning, motiv) hellre än pdf och wordfiler (de senare har en tendens att sabba formateringen i bloggen när man klippet och klistrar).
  • När kontakt är etablerad (kanske ett kort mejl istället för pressmeddelande), ställ frågor om hur bloggaren vill ha vad. Och om.

Prisade PR-byrån Westander ger fler tips på vad du bör tänka på när du skriver pressmeddelanden: http://westander.se/pressmeddelandetips.html

Bokcirkel: Monstret i Florens (cirkel 3)

Posted on by
Reply

Är det inte dags för tredje boken i vår bokcirkel? Det tycker jag! Här kommer en presentation av nästa bok: Monstret i Florens, av Douglas Preston och Mario Spezi.

Monstret i Florens, som är en internationell bestseller, släpptes i september 2010 på förlaget Reverb  och handlar om jakten på ”Italiens mest bestialiska seriemördare”.

Upprinnelsen till boken är att författaren Douglas Preston förverkligar en livslång dröm om att flytta med sin familj till en villa i en idyllisk by utanför Florens. En dag upptäcker han av en slump att olivlunden utanför villan varit platsen för ett av Italiens mest ökända och bestialiska mord, begånget av Monstret i Florens. Preston intresserar sig för fallet och stämmer träff med den man som följt fallet ända sedan starten 1974, den italienska kriminalreportern Mario Spezi. Snart bestämmer sig Preston och Spezi för att starta en egen utredning. Det blir inledningen på en jakt som leder djupt in mot ondskans mörker och som lockar fram redogörelser om mord, lemlästningar, villospår, hämndaktioner och ödelagda liv. Monstret i Florens är den berättelsen om Preston och Spezis omfattande undersökningar för att spåra och konfrontera den man som de anser vara Monstret. Ironiskt nog blir Preston och Spezi själva måltavlor för en bisarr polisutredning som ekar av staden Florens mörka och blodiga historia!

Båda författarna har en framgångsrik karriär bakom sig. Douglas Preston är en amerikansk bestsellerförfattare och mannen bakom romanserien om FBI-agenten Pendergast. Han har skrivit ett antal hyllade fackböcker liksom texter för tidningar som The New Yorker och National Geographic. Och Mario Spezi är en framgångsrik italiensk kriminalreporter som har bevakat många av de mest omtalade kriminalfallen i Italien. Han har också skrivit fack- och skönlitterära böcker som publicerats i Italien, såväl som i ett flertal andra länder.

Frågan är: hur marknadsför man en bok som balanserar på gränsen mellan kriminalreportage och deckare utan att ha en klar genretillhörighet? Kom med era spännande idéer!