Därunder ett helvete – sammanfattning (cirkel 2)

Det har sannerligen pågått en spännande diskussion kring bok nummer två i vår bokcirkel, även om vi kanske inte kommit fram till några patentlösningar så har viktiga frågor och problematik kring bokförsäljning väckts.

Alice i Underlandet, tråkiga bokhandlare och de med fingertoppskänsla, surrealism och absurdism, gotik, svartklädda subkulturer som möjlig målgrupp är alla element som florerat i kommentarerna.

Det började med att undertecknad slängde ut en idé inspirerad av en annan kampanj som aldrig blev av. Tanken var att man skulle felplacera boken i bokhandeln under ”självhjälps”-hyllan med en liten lapp/skylt där det stod något i stil med ”den här boken kommer inte att hjälpa dig hitta rätt man”. Denna tanke tog så David fasta på när han spann loss i en Fb-kommentar och skrev:

Jag gillar folk som tänker utanför lådan. Jag fick en idé om att man kan göra en upplaga med bilder och endast korta bildtexter och pl…acera i barnboksavdelningen eller skriva om den så att huvudrollerna innehas av en dahlia och en fikus och placera den i trädgårdshyllan eller göra den som en gratistidning och dela ut på stan. Förlåt nu gick jag för långt.”

Och ja, det kanske inte var så realistiskt, men vem har sagt att vi måste hålla oss till realism, kanske väcker detta en tanke hos någon annan som kan vara användbar i realiteten?

Debatten utvecklades till att handla om bokhandeln och handlarnas roll (som ju varit på tapeten ett flertal gånger under åren, nu senast i ett helt eget temanummer av Svensk Bokhandel). Tobias var lite orolig för att för ”galna” stunts i affären skulle kunna leda till rättsliga konsekvenser men menade samtidigt att den likriktning av butikerna som skett de senaste åren inte på något sätt kan verka positivt för boklådornas överlevnad. Niclas var inte övertygad om att att liknande tilltag skulle öka just försäljningen utan höll snarare med om Sofia E:s kommentar om vikten av att sälja rätt böcker till rätt läsare, att man som bokhandlare bör känna sina kunder, det är A och O.

Däremot hade Niclas en spännande vinkel på målgrupp för boken och menade att den skulle passa både ”gamla” och nya Pandaflickor, även kända som Emos eller Gothbrudar och att man skulle kunna rikta kampanjer till just dessa subgrupper. Kanske med ett uppdaterat omslag? [Inbäddad kommentar: Det var tänkt som klichéfylld annonsförslag. Omslaget skulle vara detsamma. /Niclas]

Läs hela diskussionen här och som vanligt är man välkommen med egna tankar!

Snart är det dags för ny cirkel, håll ögonen öppna

Neil Gaiman och Sverige

I samtal på en bokbar i Malmö uppstod för ett tag sedan frågan om varför Neil Gaiman inte säljer i Sverige. Hur kan en författare som är en av fantasy/’alternate reality’-genrens största stjärnor vara nästan okänd utanför några tämligen avgränsade områden i Sverige? Här känner vi honom främst som barnboksförfattare, och så har han rönt stor framgång hos ”nördarna”, som redan funnit honom i engelsk utgivning. Av hans popularitet i den engelsktalande världen att döma har han i princip blivit en mainstreamförfattare där.

En stigande stjärna

För de som inte känner till Gaiman är han engelsman, men bor numera i Minnesota, USA. Han växte upp i ett scientologiskt hem, med en pappa som var aktiv som presstalesman för rörelsen. Efter skolan jobbade Gaiman som journalist, med en inriktning mot intervjuer och bokrecensioner. Delvis valde han den vägen för att på så sätt skaffa sig kontakter och kunskap för att senare själv kunna bli utgiven. Efter några små försök i magasin av olika slag gavs Don’t Panic: The Official Hitchhiker’s Guide to the Galaxy Companion (1988) och Good Omens (1990) med Terry Pratchett, ut. Nu började hans stjärna på allvar röra sig uppåt.

Neil Gaiman är själv ett stort fan av serier (comic books) och ville gärna skriva för det formatet. Ett par småjobb, delvis tack vare sin vän Alan Moore, ledde till att han fick göra sin egen version av Sandman (1989-1996) för DC Comics imprint Vertigo. Succén var ett faktum. Sandman är den enda tecknade serien någonsin att vinna World Fantasy Award, och en av endast tre comic books (tillsammans med Watchmen och The Dark Knight Returns) som funnits med på New York Times Best Seller lista. Serien har beskrivits som en “comic strip for intellectuals” av Norman Mailer.

Flera av Gaimans böcker och short-stories har vunnit utmärkelser, och ofta flera stycken. Några av de mer hyllade titlarna är Stardust (1999), American Gods (2001), Anansi Boys (2005) och The Graveyard Book (2008).

Tidigt i karriären började Gaiman skriva för alla möjliga medier, inte bara tryckta. Till exempel var Neverwhere (1996), som idag mest är känd som bok, ursprungligen en BBC-serie som Gaiman skrev tillsammans med komikern Lenny Henry. Att skriva för film och TV verkar ha gett mersmak för Neil. Han har varit inblandad i ett flertal manus sedan Neverwhere. Bland annat har han varit med och skrivit MirrorMask (med Dave McKean), Beowulf (med Roger Avary), sci-fi serierna Babylon 5 och Dr Who (ännu inte filmade), samt den engelska versionen av dialogen till Prinsessan Mononoke.

Utöver att han är mycket produktiv som författare av både det ena och det andra, är han dessutom väldigt aktiv på sin blogg och på Twitter, med en mycket hög grad av interagerande med sina fans och läsare.

Neil i Isjättarnas Land

Det vi är intresserade av att diskutera är alltså varför Gaiman, som vuxenförfattare, inte säljer i Sverige? Kan det ha något med de mentala gränser vi gärna upprättar mellan barnboks- och vuxenförfattare? Den gränsen Petter Lidbeck talar om när han säger att som barnboksförfattare var rädd att mötas av fördomar och därför valde pseudonym? Kan det vara Gaimans vandrande mellan genrer? Precis som SF Bokhandeln skriver så handlar få av Gaimans texter om det de först ger intryck av. Är osäkerheten kring definitionen av läsupplevelsen något som gör den mindre tilltalande? Eller är det helt enkelt så att osäkerheten har gjort det lättare att placera den i fantasy-facket och därmed marginalisera den?

Gaiman har otaliga dedikerade fans, även i Sverige. Men de läser hans verk på engelska. Utmaningen är alltså att göra Gaiman attraktiv för en bredare publik som gärna vill läsa hans alster på svenska.

Goda omen?

Här följer våra förslag på hur det skulle kunna gå till. Det som är viktigt att hålla i minnet är att vår problemformulering och vår lösning till stor del är beroende av vår bakgrund. Den inkluderar en hel del nörderi och olika utbildningar inom marknadsföring som helst inte bör kosta något, förutom tid. Vår bakomliggande tanke är att hålla den långsiktiga strategin i minnet, det vill säga att göra den svenska publiken bekant med Gaimans fantastiska verk, men utföra den med hjälp av flera mindre delmål.

Ett viktigt led i detta är att få bort doldis- och subkulturstämpeln från Gaiman som författare och hans verk. Detta skulle bland annat kunna ske genom en jämförelse med redan populära författare i Sverige, och omdefiniera hela hans utgivning från fantasy till den, för många, mer positivt laddade ordet magisk realism. Omtalade författare som han kan jämföras med är till exempel John Ajvide Lindqvist eller Isabel Allende. Det handlar om att sätta in Gaimans litteratur i ett sammanhang, en kontext där det fascinerande i hans litteratur framhävs utan att det blir så udda att de flesta förkastar det som ett läsalternativ innan de gett det en chans. Kanske är det bland annat därför han klarar sig så mycket bättre med sina barnböcker i Sverige, eftersom ingen vid den åldern har hunnit bestämma att vissa genrer endast läses av människor som också tycker om att klä sig i medeltida kläder och sova i tält på helgerna.

Även om vi kan tycka att det är idéerna ovan som är viktigast att implementera för att nå en bredare krets så är det de praktiska handlingarna som skulle kunna göra det möjligt. Allra första handlar det om att se till att hans böcker är tillgängliga. Adlibris har inte mycket att erbjuda och inte heller SF Bokhandeln har fler än ett par svenska titlar på lager, Stardust och Kyrkogårdsboken. Möjliga alternativ skulle kunna vara en nyutgivning av någon av hans tidigare översatta titlar, till exempel väldigt populära Amerikanska Gudar. Eller en helt ny översättning, möjligen Anansi Boys, som kan ses som lite mer sorglös och kan kopplas till många intressanta teman, allt från kaosartade familjekonstellationer till exotiska resor. När väl en titel är bestämd kan det mer specifika arbetet börja. Här är det viktigt att fundera över vilken vinkel, eller vilka vinklar, som kan vara mest intressanta. Andra steg som kan underlätta är blanda annat:

  • Kultivera en gräsrotsrörelse. Börja med de forum där Gaiman redan har läsare och uppmärksamma honom där, till exempel hos hans svenska följare på twitter. Gå sedan till specifika grupper med ett intresse i bokens innehåll (möjligen intressegrupper för västafrikansk mytologi för “Anansi Boys” och så vidare).
  • Var generös med läsexemplar och följ upp hos bloggare.
  • Arbeta mot vanliga tidningar med recensionsex, men täck även in andra publikationer, gärna i samma anda som ovan, specialinriktningar. Det handlar om att skapa många ringar på vattnet. Hitta den vinkel som varje enskild mottagare kan tänkas vara intresserad av.
  • Ge boken en spännande, välbyggd hemsida på svenska. Diskussionsforum för detaljnördarna, information för bloggarna och tidningarna och länkkärlek för de som vill veta mer.
  • Arbeta extra mot de specialbokhandlare som redan vet att deras kunder har ett visst intresse för Gaimans utgivning.
  • Uppmärksamma Gaiman själv, och hans aktiva webbnärvaro.
  • Författarbesök, eller om det är för dyrt (vilket mycket troligen kan vara fallet, inte bara Gaimans status är av rockstjärneproportioner, utan även hans ersättningsnivåer), en specialintervju speciellt riktad till svensk publik, gärna via ett visuellt forum som youtube.

Eventuellt författarbesök och generositet med läsex är de förslag som skulle kosta mest i pengar. Övriga förslag är tidskrävande, men möjliga att genomföra även för ett mindre förlag utan en omfattande marknadsföringsbudget.


Tobias Vemmenby och Malin Österman har bägge varit entusiastiska förlagsstudenter. Tobias arbetar numera för Riidoo i Malmö och Malin kombinerar studier i Strategisk kommunikation med facköversättning på Philips i Köpenhamn.

Författarstalking på Bokmässan

Som Niclas så fördömligt påpekade har det nu gått en månad sedan Bokmässan 2010 och i vissa avseende känns det som en evighet sedan och i andra som om vi kom hem igår. Om Niclas fotografiska fokus under mässan låg på böcker och försäljning så låg mitt, inte alls oväntat, på författare. Vissa skulle kanske kalla mig stalker, andra paparazzi, men jag väljer att kalla mig förmedlare av författarvarumärken (fint va?). Här följer sådeles ett urval bilder från min iPhone:

Christoffer Carlsson under seminariet om Fallet Vincent Franke

Christoffer höll föredrag om sin bok och pratade mycket om genren noir och dess betydelse, vilket givetvis gladde undertecknad.

På Natur och Kulturs postit-vägg

Natur och Kultur hade en finfin vägg där man fick skriva upp var man fick sin kunskap i från. Och bevisligen har Christoffer väldigt hängivna, om än hemliga, fans.

Narcissism

”Någon” från Sociala förlag ville ju inte vara sämre.

Debutanten i ETC:s monter

Även ”debutanten” som Sofia så flitigt bloggat om fastnade på bild när han pratade om sin bok ”Högerregeringen” i ETC:s monter.

John Ajvide Lindqvists seminarium om Lilla Stjärna

Ja, såklart fastnade inte Ajvide ordentligt på en enda bild. Han kanske inte ens finns på riktigt, under sitt seminarium om senaste boken och vilken betydelse musik har för hans författarskap var han helt enkelt självlysande.

Mikael Fant i Bokcirklars monter

Mikael pratade lite tillsammans med Nina Frid från Bokcirklar om sin bok Grundläggande genetik och hur upprörande det kan vara när man inser att folk inte läser ens bok ordentligt.

Björn Ranelid - i egen hög person

Författarvarumärkets posterboy Björn Ranelid inledde sin monolog i SR-montern med följande hälsning: ”Jag är en så omodern människa. Kommer i tid och är nykter när jag dyker upp”.

Stefan Sundström hos ETC

Skönaste liraren var dock Stefan Sundström som var på mässan för att marknadsföra sin nya bok ”Stefans lilla gröna”. Han var helt omöjlig att paparazzifotografera då han mycket medvetet ständigt poserade, vilket gillas starkt!

Tre butiksskyltar som aldrig blev av

Den här gamla idén till butiksmaterial dök upp i ett annat inlägg, så jag tänkte ta tillfället i akt att visa upp en del av marknadsföringskampanjen för Igelkottens elegans som aldrig blev av. Så här beskrevs enheten ”butiksskyltar” i kampanjplanen.

Till de butiker som önskar kan vi leverera skyltar för lite intern gerilla. Egentligen kommer idén från livsmedelsbutikernas modernare föreställningar om hur man ställer upp varor i butik. Förr stod fikabrödet bland bröd och bitsocker bland socker medan kaffet fanns någon helt annanstans. Numera står fikabröd och bitsocker där kaffet står (också), och försäljningen ökar.

Skyltarna är tänkta att skjutas in i butikshyllan tillsammans med boken så att den stora biten med bild och text sticker ut. Boken ska vara ”felplacerad” enligt butikens system; fel enligt bokstavsordningen (bredvid någon som nämns i boken, ex. Tolstoj), fel genre (”Det här är ingen deckare”) eller fel ämne (ex. filmvetenskap med en skylt om regissören Ozu). Det kan vara lämpligt att sikta in sig på områden som säljer extra bra, exempelvis kokböcker, hälsa (bantning), deckare och hobbyböcker (DIY).

Texten på skylten anpassas efter sin nya miljö och består av ”uttalanden” från huvudpersonerna. Det är inte direkta citat ur böckerna utan sammanfattar upp till en sidas redogörelse om olika ämnena.

Böckerna skulle alltså både placeras fel och få sällskap av en skylt som skulle sticka ut från hyllan ca 25 centimeter. Med risk för att komma i vägen eller helt enkelt vara lite obekväm. Till höger på översta exempelskylten ser du ett tidigt omslag till Igelkottens elegans. Delen med omslaget skulle stickas in bland böckerna i hyllan och resten skulle sticka ut.

Vi hörde oss för med säljare och bokhandel och fick det korta svaret att det inte var någon bra idé eftersom skyltarna skulle innebära extra jobb för personalen, att placera ut och att hålla ordning på dem. Troligtvis skulle de inte ens bli utplacerade. Vilket osökt får mig att tänka på Hans-Olov Öbergs (Kalla Kulor) beskrivning av aktiv butikspersonal i sin text om Den gamle och förlagsbranschen.

- Våra butiker är fulla med aktiv personal. Vi kommer sannolikt, eftersom du är ett oprövat kort, att köpa in tre exemplar av dina böcker till varje butik och ställa dem längst in med ryggen utåt. Därefter kommer vår aktiva personal att gå förbi med jämna mellanrum och damma av dem – mycket aktivt – tills de skall returneras.

Sen kan det ju också vara så att idén med skyltarna som aldrig blev av inte var någon särskilt bra och inte skulle hjälpa exponering och försäljning i tillräckligt hög grad. Eller att de faktiskt skulle vara en arbetsmiljömässig olägenhet. Finns det något hjälpmedel eller alternativ butiksskyltning som inte skulle betyda extraarbete för personalen men som skulle hjälpa dem att sälja fler böcker (vilket trots allt är deras jobb)?

Tre förslag på skyltar.

  1. Texten baserad på första sidan i boken. Magnus gjorde många omslagsförslag till Igelkottens elegans. Det här är ett av de första.
  2. De som läst boken eller sett filmen vet hur central texten om lyckliga familjer är.
  3. Peter Greenaway och Blade Runner är favoriter sedan tonåren. De förtjänade en skylt tyckte jag.

Ytliga spaningar från bokmässan

En månad har gått sedan bokmässan. Under dagarna där experimenterade vi (eller jag) med en Posterous-blogg för att eventuellt få lite dynamik i webbpubliceringarna. Gick väl så där. Men några inlägg blev det. Här följer en kort sammanfattning av bokmässan:

När MOO.com slarvat bort ens visitkort får man bygga ett eget.

InDesign och en iPad, det är allt som behövs. Fast det är inte ett visitkort man lämnar ifrån sig. Däremot använde vi det som enbilds powerpointpresentation när vi besökte bloggcaféet under lördagen.

Granne med bokmässan – ICA har också böcker.

Som de passar på att rea ut under bokmässan. Men borde de inte ta kilopris?

Bokmässans Graal och vår trista kusin: pallvis med billiga böcker.

Även inne på bokmässan är det reapriser som gäller. Pappkasse efter pappkasse fylls hos lågprishandlarna. Nya böcker slår inte lika högt som billiga böcker.

Om det råder tvivel om i vilken stad vi befinner oss.

Utan titel och utan kommentar.

Gula stjärnor och orange varningsskylt. ”Övrigt” bör vara allt som inte är pocket. Det här måste vara billigast på bokmässan.

Enligt uppgift bokmässans minsta scen.

Men anläggningen är komplett. Upphittad hos Recito förlag under en författare.

Bokia kör tillbehören istället för böckerna.

Vet inte om det är ett tecken på att Bokia gett upp eller motsatsen, men här kan du köpa tillbehör till dina böcker, böcker du köpt hos en annan bokhandlare. Eller strunt i böckerna och köp leksakerna.

Kändisar, våld, kvällstidningsestetik.

Är godis vägen till läsarens hjärta? Vägen till Mars.

De nya författarna vill göra det själv

Jag tänkte skriva om DIY-trenden, alltså gör-det-själv. Nu är det inte bara hemmasnickrare inspirerade av Room Service och andra heminredningsprogram på tv som gör det själva. Nej, numera blir det allt vanligare med gör-det-själv-författare.
Egentligen är det inget nytt att författare ger ut på egen hand, eller eget förlag. Det har skett i alla tider. Skillnaden är väl att det har blivit så mycket enklare – och billigare – att göra det tack vare tekniken.

Från fanzine och skrivmaskin

Hur blev jag själv egenutgivare? Ja, kanske är jag ingen typisk DIY:are eftersom jag faktiskt jobbat professionellt med stora delar av kedjan i en bokutgivning. Men å andra sidan började jag som DIY:are i unga år då jag tillsammans med ett par kompisar gav ut ett fanzine om serier. De första numren kom 1986 och då skrev vi artiklarna på långa remsor på mammas skrivmaskin (ja, det fanns sådana då) och klistrade sedan upp dem på sidorna.

Därefter tryckte vi våra fanzine med hjälp av en kopiator. Redan då lärde jag mig via trial-and-error hur man gjorde utskjutning av arken, alltså att i en 32-sidig tidning placera sid 1 och 32 på ena sidan av samma ark som sid 2 och 31.

De följande åren datoriserades vår utgivning när jag fick min första PC. Därmed kunde vi skriva ut remsorna på en matrisskrivare, som vi sedan klistrade upp i fina spalter. Och vi fick kontakt med en man som jobbade på en riktig tidning och fick hjälp att rastrera fotografier.

Något år senare lyckades jag komma över en programvara där man kunde layouta på skärm. Man hällde in texten från ordbehandlingsprogrammet och fick snygga spalter. Men det gick inte att redigera texten när man väl monterat den på sidan. Det blev som det blev.

Men tekniken utvecklades och 1990 (om jag minns rätt) så kunde vi även redigera i texterna på sidan med hjälp av ett hyfsat layoutprogram. Kan ha varit Ventura Publisher?
Vid den här tiden började jag jobba extra på helgerna på Nordvästra Skånes Tidningar (en sjudagarstidning med huvudkontor i Ängelholm som numera är en del av Helsingborgs Dagblad) och fick återgå till att skriva på maskin. Där datoriserade man först några år senare!

Till journalist och författare

De följande åren gick jag sedan från dagstidning till veckotidning (och var med om en ny datorisering av två redaktioner på Allers) och vidare till månadsmagasin (Egmont). Jag provade på att layouta, redigera, skriva och allt som hör till det redaktionella arbetet. Lärde mig också massor om hur man tryckte tidningar på riktigt tryckeri.

När jag för sju år sedan sa upp mig för att satsa på mitt eget företag och även ge ut tidningar på egen hand så hade jag en hel del erfarenhet med mig kring det redaktionella arbetet.

Men om man gör-det-själv är det ju inte bara att skriva, redigera, korrekturläsa, formge och trycka boken som man ska klara av. Det stora jobbet börjar egentligen, om vi ska vara ärliga, när boken är tryckt och utgiven.

Det är då man ska sälja sina böcker.

Det är då det blir viktigt med sådant som distribution och logistik. Rabatter. Fri frakt. F-priser. Helt enkelt att sätta sig in i just bokbranschens ofta underliga oskrivna regler.

Internet i författarens tjänst

Det positiva är dock att internet har gjort det möjligt att vara egenutgivare i betydligt fler genrer än tidigare. Visst kunde man trycka och ge ut egna böcker även innan internet fick sitt genomslag. Men då var man begränsad till sin geografiska närhet, några mils radie där man kunde synas i lokaltidningen och bygga upp en kontakt med bokhandlarna.
Nätbokhandeln har inneburit att du enkelt kan sälja din bok till vem som helst oavsett var de bor i Sverige, utan att du behöver hantera mängder av fakturor och packning och porto. Visst, du ska fortfarande leverera böcker till nätbokhandlarna men använder du POD-leverantörer som exempelvis Publit slipper du till och med befatta dig med det.
Före internet och nätbokhandlarnas intåg så kunde du självklart sälja via postorder. Men det krävde mycket mer jobb både rent praktiskt kring orderhanteringen men framför allt att marknadsföra dig. Hur skulle du få läsare att upptäcka din bok? Kanske annonsera i någon tidning som riktade sig till din målgrupp.

De sociala medierna har inneburit ytterligare ett genombrott. Via dina nätverk online kan du plötsligt nå ut med din bok till mängder av människor med en knapptryckning.
Det här innebär inte att det har blivit enklare att nå topplistorna, dit är avståndet fortfarande stort, men det har blivit enklare att sälja ett par hundra böcker på egen hand och därmed faktiskt lyckas bättre än många av de etablerade författare som ges ut på de stora fina förlagshusen i huvudstan. Japp, där finns det författare som med sin fjärde titel fortfarande väntar på fyrsiffriga försäljningstal.

Fler författare på eget förlag?

Kommer vi att få se fler ge ut på eget förlag? Ja, utan tvekan. Och jag är säker på att vi kommer att få se fler genomarbetade och bättre böcker än tidigare. Och eftersom det blir fler titlar totalt kommer det säkert mer som är undermåligt också.

Men som ny outgiven författare tror jag att allt fler ser egenutgivning som ett attraktivt alternativ till att bara skicka in manus till förlagens stora årliga berg av tusentals manus. Att bli utplockad ur den höstacken kräver inte bara ett fantastiskt bra manus, det kräver också en stor portion tur.

Är din bok så bra att den kan bli en av de där som plockas ut, då är den också tillräckligt bra för att du ska kunna sälja ett par tusen ex på egen hand. När du gjort det har du en bättre position om du fortfarande vill ge ut på ett större förlag.

Även de stora förlagen vill nämligen ha författare som kan göra det själv. De vill ha författare som kan hjälpa till att sälja boken. Den verkligt spännande frågan är hur länge till författarna vill ha förlagets hjälp – eller om de hellre vill göra det själva även med andra och tredje boken?

Sölve Dahlgren
författare och förläggare till två böcker i serien InnebandyPiraterna skriver dessutom på boken ”Lyckas med bokutgivning” tillsammans med Ann Ljungberg och Lars Rambe.

Foto: Ted Kronvall, www.kronvallfoto.com

En bloggturné stannar till hos oss på måndag

Signering, författarafton, uppläsning och föreläsning i bokhandel och på bibliotek.

Viggo Cavling på bokmässa

Att författare kuskat land och rike runt för att möta läsare, prata om sina böcker och för att marknadsföra böckerna och sig själv är inget nytt eller särskilt ovanligt. På bokmässorna sitter de i vartenda hörn, läser och berättar och talar och diskuterar. Att författare bloggar är inte längre något konstigt eller särskilt ovanligt. Boken som uttrycksform och produkt kompletteras med text av annat slag och i andra kanaler.

Att dra på bloggturné, då författare drar på turné genom att skriva gästinlägg i väl valda bloggar, är fortfarande ganska ovanligt. Men som kanal att möta läsare, prata om böckerna och sig själv, är bloggar väl lämpade. De har redan en befintlig läsekrets som kan definieras med ämnen, kategorier och etiketter. En blogg är en välriktad kanal med läsare som själv sökt sig dit.

En blogg är däremot ingen enkelriktad reklamkanal, du måste ha något att erbjuda som bloggen och läsarna vill ha.

Genom att hitta bloggar du delar intressen med hittar du även läsare, läsare som troligtvis redan har ett intresse för det du kan berätta, kanske även av dina böcker. Bloggarna har dessutom ofta en ”bekantskapskrets” av andra bloggare som de diskuterar och kommenterar sina ämnen med.

På måndag passerar författaren Sölve Dahlgren Sociala förlag på sin bloggturné för boken ”InnebandyPiraterna – Andra säsongen”. Vi har bett Sölve skriva om ”do-it-yourself” ur ett författarperspektiv och lite om hur man kan marknadsföra böcker som egenutgivare. Vi tänkte även passa på att ställa några frågor till honom när han ändå är i grannskapet.

Mer om bloggturnéer

En av de första bloggturnéer (det kanske till och med var den första) som fick uppmärksamhet var Christina Jutterströms i samband med att hon släppte sin bok Fri television? Om public service i en ny medievärld i februari 2008. Turnén passerade bland annat bloggarna Bokhora och Deepedition.

Hos författarcoachen Ann Ljungberg finns tips för hur du genomför en lyckad bloggturné.

Därunder ett helvete – marknadsavdelningsmöte (cirkel 2)

Äntligen dags för den fiktiva marknadsavdelningen att ha möte igen!

Nu är det, som bekant, Claire Castillons Därunder ett helvete som ligger på bordet och det är dags att komma med alla kreativa förslag till hur, vem och var denna bok skall marknadsföras.

För att sätta bollen i rullning tänkte jag, som tillförordnad marknadschef, langa upp första idéen, denna gången riktad mot bokhandeln (väldigt inspirerad av en grundtanke från Niclas*) och säkert inte speciellt uppskattad av den konservativa bokförsäljaren, men väldigt rolig.

Istället för att placera boken bland skönlitteraturen, som man brukar, placerar man den bland alla brokiga, glansiga självhjälpsböcker i ”livsstilssektionen” med tillhörande skylt med texter som ”Det här är inte en relationsbok”, ”Den här boken kommer inte laga ditt trasiga förhållande” eller ”Den här boken kommer inte få dig att välja rätt partner”. (Följ tankekedjan Surrealism-Frankrike-Rene Magritte-Ceci n’est pas une pipe så förstår ni vart jag barkar hän). Hela poängen är att skapa uppmärksamhet i affären, väcka nyfikenhet och kanske träffa en ny målgrupp som annars aldrig hade plockat upp denna typ av bok. Kanske en aning cyniskt, men förhoppningsvis skapar man även lite buzz i pressen och kan provocera igång en debatt om parförhållande, vindsvåningar och äktenskap om inte annat…

Magritte - The Lovers

Nu vet jag att både Niclas och Sofia har förslag på lager så jag släpper ordet fritt, kör!

*Niclas hade en liknande idé till Igelkottens elegans men tyvärr var inte bokhandlarna tillräckligt modiga för att våga prova…

Därunder ett helvete – mer kött på benen (cirkel 2)

Dags för fas två av cirkel 2 kära bokvänner!

Förhoppningsvis har ni hunnit läsa lite (eller hela) Därunder ett helvete och/eller googlat en del på Claire Castillon. För att underlätta inför nästa veckas diskussion tänkte jag dock sammanställa lite bakgrundsinfo här:

Claire har alltså kommit ut med tre av sina åtta böcker på svenska. Två novellsamlingar (Insekt 2007 och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska 2008) och så romanen Därunder ett helvete 2009.

Både Insekt och Man kan inte hindra… har fått goda recensioner i pressen och omtal som:

”Det är en ny genre sprungen ur ett samhällstillstånd: panikexorcism.” -
Ulrika Milles, DN (om Insekt)

”Visst gör det riktigt ont att läsa Castillons bok /…/ men jag inbillar mig att den smärtan är nödvändig. Och svenska läsare är enbart att gratulera.” -
Per Planhammar, GP (om Insekt)

”Hon är som en Marguerite Duras fast med humor. Här behöver man inte lida så mycket som man gör när man läser Duras för man vet att alla paren i de trimmade kärnfamiljerna hatar varandra från början.” – Sveriges Radio P1 (om Man kan inte hindra…)

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är dockteater i en litterär, muntrare sorts kafkaesk eller jelineksk form.” – Expressen

Så förutsättningarna för Därunder ett helvete borde varit mycket goda. Trots det verkar hennes läsarfans svika när hon nu skriver i romanformat och här har vi alltså klon: Hur säljer man in denna bok till en bredare marknad eftersom ”de redan frälsta” verkar tycka att hon som författare gör sig bäst i novellform?

Om Claire skriver förlaget följande:

Svartsynt fransyska med änglalik uppsyn, årgång 1975. Debuterade redan som tjugofemåring och har sedan dess hunnit skriva fem romaner, en teaterpjäs och två novellsamlingar. Claire Castillon anses vara en av de tio mest lovande franska författarna under fyrtio i dag.

Hon började skriva när hon var tolv år, på en äldre släktings begravning. Då upptäckte hon hur fantastiskt det var att kunna lämna världen och uppfinna ett annat, härligare liv som inte var lika plågsamt att leva. När hon inte skriver har hon tråkigt.

”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”

”Jag berättar inte enbart vidriga historier. Mina texter innehåller alltid ömhet: den ena handen slår medan den andra smeker.”

Mer om Claire kan den franskspråkige läsa på den inofficiella webbplatsen

Så fundera kring hur denna nöt skall knäckas och kom ihåg att det inte finns några kreativa begränsningar. Denna gång sätter vi inte heller några begränsningar kring format eller arena, men betänk att budgeten för marknadsföring inte ligger på Bonnier/Norstedts-nivå utan snarare i 10 000-kronorsklassen. Lycka till!

(alla bilder är lånade från Sekwa)